Det tar kål på mig. Skolan, livet, praoen som var, bråk med Elisabeth, bråk inom familjen, längtan efter Pekka. Det tar kål på mig. Jag är ingen självmordsbenägen olycklig flicka med stora problem. Jag är bara så trött. DEt får man väl vara?

Jag är så otroligt trött. Och nu har jag fått mens uppe på allt ihop. Imorgon är den stora dagen, jag konfirmeras, har längtat i flera veckor. Släkt och vänner kommer långväga ifrån för att se mig...göra vadå?? Somna på festen och förneka Jesus på scen? Nej och åter nej. Men det är så jag känner nu. Kände i alla fall så igår kväll innan jag pratade med Mats. Kan inte beskriva det samtalet med ord på ett rättvist sätt. Jag kan bara säga att jag älskar Mats. Obeskrivligt mycket.
Min egen bekännelse imorgon komme låta ungefär såhär: "Jag tror att Jesus är Guds son. Han är min Herre. Jag tror att han dog för mina synder och uppstod igen. Nu längtar jag efter att lära känna honom, mer."

Jag tänker inte säga att jag knappt känner honom i dagens läge. Men allt jag ska säga i bekännelsen är fullständigt sant. Jag längtar efter att lära känna honom mer. Jag längtar helt desperat efter att möta den absolut rene, absolut älskande, den ende som älskar mig villkorslöst. Jag kommer möta honom. Jag vet att han längtar efter kontakt. Jag vet att han gråter för att det var så länge sen. Jag vet att han saknar mig, ännu mer än jag saknar Pekka. Jag ska börja prata med honom igen. Det känns lite stelt i början, precis som när man träffar en vän man inte pratat med på länge. Vad ska man säga? Men jag vet att han har tålamod med mig, att hans dörr alltid står öppen. Snart ska jag än en gång krypa upp i hans famn.