Nej, jag kan ju inte vara mer än ett ljus i mörkret. Mindre kan jag vara men inte mer. Jag vill vara ett ljus i mörkret. Jag lovar, jag gör allt jag gör i välvilja, det är sant. Jag vill aldrig någon något ont. Det är sant. Men jag vet att jag ibland gör andra ont. Sårar dem, förstår dem inte. Men det är aldrig med mening, jag vill er alla väl. Speciellt er jag älskar, älskar så starkt att det gör ont. Men det blir så mycket större och är så mycket lättare att såra dem som man älskar av hela hjärtat. Jag vill vara ett ljus i mörkret och jag vill be om förlåtelse för allt. Jag har så otroligt otroligt mycket att lära, att lära om dig.

Här hemma julstädar vi idag. Tyvärr.

fuMåste först av allt bara hälsa er att jag blir så jätteglad för era kommentarer. Era värmande, stöttande, goa kommentarer, jag blir alldeles glad i hjärtat varje gång jag läser dem. Känns så mycket mer meningsfullt att blogga när man får respons så keep on talking! Hihi, tack på er sötnosar <3

Sköööööööööön dag idag. Avstressandnde, riktigt skönt. Var hos Jonas och bara var (läste lite naturkunskap oxå). På kvällen gick vi till Arken där vi var med på julavslutning för dem osm varit med i lovsången under hösten. Värsta mys! Gott att äta och trevligt sällskap. I början snacka jag bara med Jonas för Josef och dom satt på andra sidan långbordet. Vi kände inte dem osm satt bredvid oss, det var några vuxna bara. Men Jonas och jag hade det revligt på vårt hörn. Senare kom Anders också och då drog det igång med diskussioner om Sverige under stormaktstdien och fega eller smarta ryssar och så vidare. Gillar att diskutera sånt, och gillar speciellt att lyssna när bröderna Tärnroth diskuterar. Fick en inbjudan att avr amed i kören också, och har så himlans mycket lust. Skulle gilla att ha Christina som ledare :)
Hade snöbollskrig light med grababrna medan vi väntade på Josefs pappa. Bara liiiite mulningar. Men var nog bara jag som låg i snön och blev genomvåt. Det var härligt, älskar känslan av snö i ansiktet. Älskar även att se stora (små) pojkar springa runt och jaga varandra i snöyran. Det ser så glatt och mysigt ut :) Hade jättemycket lust att dra till Florian och mosa sönder honom och Elisabeth i snön men det blev för sent för det.

Jag var med Florian igår och det var sååå efterlängtat. Vi skrattar åt saker ingen annan skrattar åt. Åh, det var så skönt att va med honom. Vi lagade mat, åt och gick en lågn promenad (hem till honom). Hos honom fick jag spela upp jaggerdigminmorgon-låten för hans familj, det ville dem absolut. Läskigt...men försvann i min egen värld när jag väl börja spela så, hehe. Jag kan vara så himla frånvarande ibland.

Näe ousch Victoria, du måste sova. Skärp dig!! Godnatt och kram på er. Sov gott, kära kära läsare



Man kan ju inte vara så mycket mer än ett ljus i mörkret.

Ni vet inte vad ni missar. Era SVIN.

Nu lägger jag upp filmen här, eftersom det var några som ville se.

Min sånglärare har lärt mig att man inte ska säga de negativa känslor man har kring sitt uppträdande innan man uppträder så jag skriver inget mer nu.

Godnattkram

(Haft en mycket bra dag)

Phiiihiuuuffff! Nu är det gjort. Fy vad jag skakade innan, medan jag gjorde det och efteråt. Blev svettig och kissnödig av nervositeten. Men ah, nu har jag spelat gitarr och jag har sjungit alldeles för själv för alla de okända människorna. Och de gillade det! Blev väldigt glad när en okänd man (pappa till en av fiolinisterna) kom fram och berömde mig och sa att han nu bara väntade på skivan. En väldigt uppmuntande kommentar :) Tack! Hela grejen gav en sån himla kick, av endorfin och adrenalin och åååh va jag vill göra om det! Tack Henrik, tidernas bästa gitarrlärare, för den här möjligheten och för att du verkligen får mig att tro på mig själv. Tack för allt engagemang du lägger ner, all tid och all uppmuntran!
Tack ni som kom och lyssnade, tack Jonas, det kändes verkligen skönt att kasta sig i din famn efter allt skakande. Och tack mamma, Greg, Christina, Johanna och mormorMargareta för att ni var där och stöttade. Det här var bara början! Hoppas jag...

Johanna spelade så himla bra på sin cello, hon är verkligen en talang!! Ja, jag har hört så mycket vackert ikväll alltså, kulturskolans konserter for the win!

Kanske jag vågar lägga upp filmen mamma tog av framträdandet på facebook. Kanske... 

Det är nog så att jag har bearbetad sorgen efter Bestefars bortgång ganska snabbt och ganska bra. Jag grät ju jättemycket när det hände men ändå hade jag försonat mig med det några veckor tidigare och gråtit även då. Jag har ju också skrivit en sång till honom och därmed fått säga allt jag ville säga. Det var ett värdigt avsked som han fick ta del av medan han fortfarande levde och kunde känna tacksamhet, känna sig älskad och själv kunde ta avsked av mig. Jag har även skrivit ner det jag känner runt hela hand död. Jag har pratat med min närmaste familj och vi har tröstat varandra. Den största tryggheten är att veta att han är i himlen, han har det gott och är glad. Dessutom kommer jag att träffa honom igen. Detta har gjort att sorgen inte är så bedrövlig och inte oöverkommlig. Jag gråter inte längre när jag pratar om honom, om det. Jag blir bara tankfylld men egentligen inte ledsen. Det har gått väldigt snabbt, men det finns inget facit på hur länge man ska vara ledsen, när man ska släppa det, vad som måste till för att sorgen ska bearbetas. Alla människor har sin egen väg. Och för mig har det gått snabbt och bra. Även om jag längtar efter honom.
På begravnignen grät jag ganska lite. Jag tror att det berodde på all bearbetning jag gått igenom innan, till och med den innan han dog. Mina bröder hade inte haft tid att berbeta på samma sätt och för dem blev begravningen väldigt smärtsam. Jag kände mest tacksamhet över att få träffa hela släkten och all familj. Att prata om Bestefar och om allt annat. Att vara tillsammans. Sorg för verklgien människor närmare varandra. Det var så gott för själen att få krama om alla som man visste gick igenom samma sak som en själv, dock kanske på ett annat sätt än en själv. Att gråta tillsammans eller bara stå tysta tillsammans och titta på bilden där Bestefar vinkar adjö med sin stora stråhatt.
Begravningen gjorde mig så uppmärksam på och så tacksam över att jag har kvar dem jag har kvar i min familj och min släkt. Jag är ju verkligen inte ensam. Jag längtar efter Bestefar men det är inte helt tomt. För jag kan fortfarande säga allt till Maria, busa med Emmi, lyssna när Iver sjunger, filosifera med pappa och vaggas lugn i mammas armar. Det är en sanning att man ska vara tacksam för dem man har istället för att gräma sig över dem man inte har.

Nu har jag skrivit av mig lite om begravningen. Vill också bara att jag älskar ESM09B. Livskunskapen idag var så stark och vi kommer bara närmare och närmare varandra. Det känns ju faktiskt riktigt jobbigt att vi nu ska vara ifrån varandra i tre veckor. Tänk, så trodde jag aldrig att jag skulle känna. Men det gör jag :)
Nu ska jag göra mig i ordning och träna lite på "Jag ger dig min morgon". Tonight is my big night! Ska spela gitarr och sjunga helt själv för en massa massa männsikor i Kungsängen kyrka...

Uppdaterar luckorna nån gång. Kankse ;P
Kram på allt!

jaja, lucka ten here det comes

Sannig: Jag har en väldig fobi mot spetsiga saker riktade mot ögonen. Det svartnar för mig och jagmåste blunda flera sekunder. Blir förvirrad och det gör ont i ögonen trots att inget träffat mig. Detta gäller även när exempelvis ett svärd förs rakt mot kameran i TV.


Självklart tycker alla att det är jätteintressant när jag sminkar mig :) Och, det är omöjligt att sminka ögonen och samtidigt ha stängd mun!

Magnus och Maria har kommit hit till lägenheten. Om en stund åker vi till Bengtsfors. Till den plats han bodde de sista fem, sex åren i sitt liv. Han finns inte där, men vi kommer vara där. Konstigt. Det ska bli skönt att åka bil några timmar med mina älskade syskon. Ska träna sångerna på vägen dessutom. Hejdå, och ursäkta mig för att luckorna inte kommit upp...

Det blir ett väldans massa skrivande idag. Men jag känner att jag vill skriva lite om en sak.

På fredag ska jag sjunga på min Bestefars begravning. Min Bestefar är död och jag kan inte förstå det. Det skrämmer mig att jag kanske kommer att förstå det på fredag. Något rivs upp i mig varje gång tanken når min själ. Någor rivs upp och öppnar ett stort tomt gap.
  Det var Charlotte som sa för några månader sedan att hon älskade någon när hon visste att det skulle bli tomt om den personen försvann ur hennes liv. Jag älskar Bestefar. Nu finns han inte här längre och tomheten är ett faktum, det kommer vara så länge. Hoppet om att vi kommer ses igen fyller tomheten bit för bit. Bestefars bortgång är inte något jag mår dåligt över. För det förtsa har jag inte fattat det och för det andra så behöver inte en tomhet betyda att man mår dåligt.
  Jag lovade Bestefar i en sång/ ett tal som jag skrev till honom under hans sjukdomstid att ta vara på livet. Ta vara på mina konstnärliga gåvor. Den sången ska jag spela och sjunga igen på minnestunden denna fredag. Sist jag sjöng den satt Bestefar och lyssnade, med huvudet nerböjt och tårarna strömmande. All hans familj satt runt honom och grät de också. Jag vet att Bestefar önskar att jag ska hålla mitt löfte. Därför ska jag sjunga på hans begravning och på hans minnestund. Jag ska sjunga så innerligt och vackert jag kan. Jag ska utveckla mina konstnärliga gåvor och för att ära hans minne ska jag gör mitt bästa.
  Ingen proffesionell kantor eller skönsångerska ska sjunga en av hans favoritsånger "Vår Herres klinkekuler". Jag ska göra det. Med rösten som brister ibland, som träfffar fel toner ibland, som inte är speciell eller förvånasvärt vacker. Jag ska stå där och sjunga, med gråten i halsen, och jag ska sjunga som om han var där, som om vi redan var tillsammans i himlen. Jag ska ha hans runda, livserfarna, skäggbustade och vackra ansikte inför ögonen och allt jag ska tänka på är att hedra hans minne genom att vara den jag allra helst vill vara. En som vågar, som älskar, som bryr sig. Tänk om jag en dag kan bli den människan.

Det här är. Pinsamt. Fy vad skämmigt, näj asså vet inte ens om jag vill berätta det. En mikrovågsugn står stor och strålande på köksbänken bredvid Marias kylskåp. Jag behövde inte ens leta för att hitta den när maria nu bara gav en liten hint via sms om var den var. Näe ousch vad pinsamt. Blind eller bara universums mest distréa människa?

Jaja, nu har jag ju iallfall ätit min riktigt goda hajmiddag, dock uppvärmd i ugnen. Men det är ju mer miljövänligt...eller...nåt sånt.

Elisabeth svarade, tack gode Gud, i telefon och sa att det var bara att sätta in käket i ugnen och låta det stå där tills den blev lagom varm. Nu står den där, det får bära eller brista. Tack Elisabeth!!!

Appropå gitarrfodral så är Regina Spektor en ooh, så sjukligt bra artist. Verkligen annorlunda. Jag menar det, hon är annorlunda på riktigt. Alla skulle inte gilla det, hon utmanar musikens lagar. Men jag gillar det. Jag har inte lyssnat på all hennes musik, hon har gjort rätt mycket, men vad jag än så länge hört har hon inte en enda låt utan ett tungt budskap. Alltså alla låtar betyder någonting. Hon vill uttrycka något i alla texter.

Dagen idag har gått uppochner. Självsäkerhet och glädje har plötsligt fallit till ledsamma tankar och samvetskval. Så kan det vara. Jag vill göra något åt det. Något som förvånade mig var att Fanny såg att jag plötlsigt börjat tänka på lite tunga grejer och hon ba: "Nej Victoria, försvinn inte bort i tankar nu. Du tänker inte på nåt bra, det blir inget bra." Hon ville rädda mig från det där tungsinnet som jag inte ens märkt att jag hamnat i. Jag försvinner alltid från omgivningen lite då och då och just när Fanny sa det där tänkte jag på något jobbigt och det var bra att hon avbröt mig. Tack Fanny, jag sa då att jag inte tänkte på nåt som gjorde mig ledsen men kom på sen att det gjorde jag ju.
Det ska ordna sig.

Kram och kram och kram.

HUUUUR lever man utan en mikrovågsugn? Hur i hela friden? Jag fattar ingenting, hur ska jag få mat? Är troligtvis väldigt obildad när det gäller matlagning men hur värmer man upp rester från gårdagen  utan att lägga dem på tallriken och stoppa in dem i mikron? Maria hjälp, jag vet inte hur jag ska få mat! Är hungrig och hade sett fram emot en hajmiddag med torrt ris (ja, nu ska vi inte tala om att jag pajade hollandaissåsen, en och en halv deciliter - inte liter, dumma Victoria!) och var otroligt tack, är, tacksam att min älskade syster tillagat denna middag till mig så att jag bara skulle kunna värma den. Men jag har tittat i vartenda skåp och hörn i detta stoooora kök. DET FINNS INGEN MIKRO!! Hur gör man? Känns som jag svälter med handen i brödlboxen här.

Snart tuggar jag i mig maten kall istället

Jag är. En flicka som lever i min egen värld ibland. Ganska ofta. Idag har jag tänkt på ungefär åtta olika ämnen och tankar att skriva om här. Mycket har jag tänkt idag. Men när det blir för många saker så struntar man i stället i det hela och skriver nada. Så låter man kanske en och en tanke dyka upp här efterhand. Man skulle ju kunna göra en sån där "Victoras påsåtenden" - lista men just nu har jag mycket mer lust att kolla Sigrids, Tinas och Egoinas blogg för att efter det läsandet umgås lite med Maria och hennes galna kompisar.

Stor kram

I think I've wrote it once before. Then the words were meant to an other beloved person. But still theese words are true. I wish I could be everything that I want me to be. That you want me to be. That everyone want me to be. The person who shows love and caring. I wish I could be everything.

Hej lucka åtta

Sanning: När jag lyssnar på musik (speciellt i Mp3) lever jag min in väldigt mycket i låtarna och texten. Det jag gör under tiden förvandlas rill en musikvideo och alla miljöer anpassar sig efter det jag hör i låten. Idag till exempel spelade jag in säkert fem musikvideor bara på vägen från Huddinge station till huset där min syster bor.


Liten sån där egoistisk bild... jag köpte de där röda byxorna och fick skjortan av Maria i present senare. T-shirten dömde jag därimot som för smörig.

Som rubriken säger:

Sanning: Jag kan tycka om 70-tals musik och annorlunda gospel. Alltså musik som många skulle se som väldigt täntig. Sån musik kan jag älska.

Från model house. var där i åttan med min syster ooh lekte modell

(hoppas ni kan leva med tryckfelen i det här inlägget. Orkar inte fixa till det.)

Wow. Den här helgen har varit lång. Det har den här dagen också varit.
Jag stannade hemma från ungdomsgården i fredags. För första gången den här hösten. Åkte ändå till Jonas efter skolan och var där ett par timmar bara för att jag tycker så mycket om honom också. Vi pratade och skojade och spelade gitarr. Anders var med också. Åkte som sagt hem tidigt och de drgot till Arken. Var skönt att ta det lugnt och lägga sig tidigt. Hade planerat att kolla in idol lite, bara för att se vilka man kommer få höra i radior och på allas läppar nu den närmaste framtiden. När jag slog på TV.n var det reklam och jag hade somnat på soffan innan den var över. Jag flyttade mig senare till soffan bredvid mamma som också la sig tidigt. Det var mysigt att vara lite med henne också, även om vi somnade så tidigt.

Jonas var hos mig på lördagen, efter att jag hjälpt till på Lördagskul.Vi tog det väldigt lugnt. Jag var hur trött och sömnig som helst trots att jag sovit nästan tolv timmar natten innan. Sliten efter skolan tror jag och allt annat som pågår hela tiden. På kvällen cyklade vi till Elisabeth. Dit kom även Florian och Charlotte. Vi gjorde smoothie, egen choklad och de hade köpt glass. Sen umgicks vi bara, och iallfall jag njöt av att ha alla samlade. Mina jämnåriga, älskade. När kvällen blev sen åkte gick folket hem och kvar blev bara Elisabeth och jag. Vi hade tänkt gå och lägga oss men Flingan kom förbi och skulle låna ett busskort av Elisabeth. Han blev inbjuden och efter att ha stått och pratat en stund satte vi oss i soffan och tittade på Robin Hood, Disney's version. Skrattade åt mycket, dråpliga och väldigt komiska saker. Sådant man inte la märke till när man var liten. Jag älskar att kolla på Disneyfilm, verklig hög mysfaktor. Barnslig som jag är. Ska nog sätta mig och kolla på favoriten, Lejonkungen, på onsdag :)

"This story is about love. The woman I loved is . . . dead." Där har vi inlednigsrepliken i en annan film mycket älskad av mig. Lyssnar på musik från Moulin Rouge just nu och "nature boy" (otroligt bra låt) inleds med dem dramatiska orden. Nu sjunger den sorgliga rösten: "The greatest thing you'll ever learn is just to love and be loved in RETUUUUURN" Du som inte sett den filmen. Se den.
Och nu började "Your song" spelas sjungen av Ewan McGregor. Jag dör.

Micke var tvungen att gå efter halva filmen. Elisabeth och jag satt och kämpade för att hålla ögonen öppna så vi stängde av ganska snart.  Men direkt när vi lagt oss började vi prata. Prata, två tjejer emellan, prata riktigt ordentligt och mysigt. Så som vi ofta gjorde förut. Somnade efter två timmars prat ovan himmelen lycklig.
Elisabeth <3

Vi spelade drama oh lekte med barnen i barnkyrkan tidigt nästa morgon. Sedan gick vi till kojan vi byggt i sjuan. åh,  så många minnen som väcktes till liv. Vi byggde det där lilla huset under ett väldigt flöde av kreativet och arkitektur i våra hjärnor. Den kojan är verkligen byggd av kärlek, fantasi och samarbete. Vi renoverade lite när vi gick dit igår, rev taket som ruttnat, stadgade upp lite smått där det behövdes. Satte oss sedan inuti, där utrymmet faktiskt är stort, och drack varm choklad med chikladkakor och marabou vinter till. Föööööör mysigt! Vi behövde den här tiden med varandra.

Cyklade när det blivit mörkt till Jonas där även Josef hängde. Hämtade mitt gitarrfodral, pussade Jonas hejdå en stund och drog sedan hem. Pappa och jag hade en del vi behövde ordna innan jag skulle åka hit till min syster för att bo här under veckan. Kom hit vid niotiden igårkväll. Det var så härligt att komma hit. Huset är i princip alltid fullt hos Maria. För det första bor hon i denna fina villa tillsammans med fyra tjejkompisar och för det andra har de nästan alltid någon på besök. Detta var likadant igår. Kladdkaka bakades, godis och chips plockades fram, och till sängen ville man inte direkt rusa bara för att klockan var elva.

Har varit en vandrande zoombie hela skoldagen. Att man har en helg där man inte hinner sova så mycket förändrar inte att skolan börjar halv nio på måndagen och att man måste gå upp klockan sex för att hinna duscha.

Förövrigt var danslektionen kul, svenskan lika urtråkig som alltid, matten meningslös men ensemblen var för ovanligheternas skull riktigt bra.  Lånade Magdalena Graafs bok på biblioteket och är helt tagen. Men den ska jag inte börja skriva om nu för då kommer det här inlägget bli dubbelt så långt och det tror jag inte att ni vill. ja, oj vad långt det här inlägget blev. ganka dagboksmässigt inlägg men det var det jag kände att jag ville skriva just nu. Får se om jag själv ens orkar läsa det.

Well, ska nog ta tag i gitarren och lucka sju nu. kram å kram

Vi spolar tillbaka tiden till igår och öppnar lucka 6...

Sanning: Jag lovade mig själv och min syster fram till att jag var typ elva år att aldrig någonsin sminka mig...

Dumma dumma skoldator vill inte ladda upp nån bild. Jag lägger up pen sen från marias dator. Bor hos henne nu.

 

kram, rusa på lektion

Varsågoda att öppna lucka fem! :)

Sanning: Jag började spela gitarr för att en kille jag var "kär" i spelade gitarr.


Min syster och jag, i vår båt mitt ute på Nisser-vattnet. (Enda bilden på mig jag hitta på pappas bärbara.)