Att sjunga trots att hjärtat är tomt
På fredag ska jag sjunga på min Bestefars begravning. Min Bestefar är död och jag kan inte förstå det. Det skrämmer mig att jag kanske kommer att förstå det på fredag. Något rivs upp i mig varje gång tanken når min själ. Någor rivs upp och öppnar ett stort tomt gap.
Det var Charlotte som sa för några månader sedan att hon älskade någon när hon visste att det skulle bli tomt om den personen försvann ur hennes liv. Jag älskar Bestefar. Nu finns han inte här längre och tomheten är ett faktum, det kommer vara så länge. Hoppet om att vi kommer ses igen fyller tomheten bit för bit. Bestefars bortgång är inte något jag mår dåligt över. För det förtsa har jag inte fattat det och för det andra så behöver inte en tomhet betyda att man mår dåligt.
Jag lovade Bestefar i en sång/ ett tal som jag skrev till honom under hans sjukdomstid att ta vara på livet. Ta vara på mina konstnärliga gåvor. Den sången ska jag spela och sjunga igen på minnestunden denna fredag. Sist jag sjöng den satt Bestefar och lyssnade, med huvudet nerböjt och tårarna strömmande. All hans familj satt runt honom och grät de också. Jag vet att Bestefar önskar att jag ska hålla mitt löfte. Därför ska jag sjunga på hans begravning och på hans minnestund. Jag ska sjunga så innerligt och vackert jag kan. Jag ska utveckla mina konstnärliga gåvor och för att ära hans minne ska jag gör mitt bästa.
Ingen proffesionell kantor eller skönsångerska ska sjunga en av hans favoritsånger "Vår Herres klinkekuler". Jag ska göra det. Med rösten som brister ibland, som träfffar fel toner ibland, som inte är speciell eller förvånasvärt vacker. Jag ska stå där och sjunga, med gråten i halsen, och jag ska sjunga som om han var där, som om vi redan var tillsammans i himlen. Jag ska ha hans runda, livserfarna, skäggbustade och vackra ansikte inför ögonen och allt jag ska tänka på är att hedra hans minne genom att vara den jag allra helst vill vara. En som vågar, som älskar, som bryr sig. Tänk om jag en dag kan bli den människan.
För det första så vill jag bara säga att av vad jag har sett så är du redan den människan. Helt och hållet naturligt. Du bara strålar dom sakerna! du är så snäll och bryr dig verkligen om folk!
Sen så undrar jag kanske om du skulle vilja sjunga den där sången för oss någon gång på typ en gemensam sång eller något? För det skulle jag verkligen tycka var jätte... inte roligt eller intressant men ändålite om du fattar vad jag menar...? Jag kan vara lite svår att fatta ibland. Men jag skulle verkligen uppskatta att få höra något om du gjort själv:)
Mobbad kommentar, men så kan det vara när man själv är mobbad... ;D
Jag är så innerligt enig med Sigge - du ÂR redan den persone! Så ta det lugnt Victoria och fortsätt bara att vara dig själv! Och framförallt, "bevara ditt hjärta, för därifrån utgår livet"! Förresten förstår jag inte vad Sigge menade med "mobbad kommentar!? Jag fattar allafall precis vad du menar, Sigge! du e bra!
Svårt att hålla tårarna tillbaka när ja läser det här, Victoria... suck.....du sätter ord på vad jag också känner men har svårt att uttrycka.... Älskade syster, du är underbar! Ja, du är redan den personen!
Åh, det kommer bli så bra när du sjunger bara för att du gör det av all din själ å av hela ditt hjärta för vår älskade Bestefar.
gud vad starkt att sjunga på din bestefars begravning. jag är säker på att du klarade det jättebra för du sjunger med en sådan underbar känsla <3
