Det är nog så att jag har bearbetad sorgen efter Bestefars bortgång ganska snabbt och ganska bra. Jag grät ju jättemycket när det hände men ändå hade jag försonat mig med det några veckor tidigare och gråtit även då. Jag har ju också skrivit en sång till honom och därmed fått säga allt jag ville säga. Det var ett värdigt avsked som han fick ta del av medan han fortfarande levde och kunde känna tacksamhet, känna sig älskad och själv kunde ta avsked av mig. Jag har även skrivit ner det jag känner runt hela hand död. Jag har pratat med min närmaste familj och vi har tröstat varandra. Den största tryggheten är att veta att han är i himlen, han har det gott och är glad. Dessutom kommer jag att träffa honom igen. Detta har gjort att sorgen inte är så bedrövlig och inte oöverkommlig. Jag gråter inte längre när jag pratar om honom, om det. Jag blir bara tankfylld men egentligen inte ledsen. Det har gått väldigt snabbt, men det finns inget facit på hur länge man ska vara ledsen, när man ska släppa det, vad som måste till för att sorgen ska bearbetas. Alla människor har sin egen väg. Och för mig har det gått snabbt och bra. Även om jag längtar efter honom.
På begravnignen grät jag ganska lite. Jag tror att det berodde på all bearbetning jag gått igenom innan, till och med den innan han dog. Mina bröder hade inte haft tid att berbeta på samma sätt och för dem blev begravningen väldigt smärtsam. Jag kände mest tacksamhet över att få träffa hela släkten och all familj. Att prata om Bestefar och om allt annat. Att vara tillsammans. Sorg för verklgien människor närmare varandra. Det var så gott för själen att få krama om alla som man visste gick igenom samma sak som en själv, dock kanske på ett annat sätt än en själv. Att gråta tillsammans eller bara stå tysta tillsammans och titta på bilden där Bestefar vinkar adjö med sin stora stråhatt.
Begravningen gjorde mig så uppmärksam på och så tacksam över att jag har kvar dem jag har kvar i min familj och min släkt. Jag är ju verkligen inte ensam. Jag längtar efter Bestefar men det är inte helt tomt. För jag kan fortfarande säga allt till Maria, busa med Emmi, lyssna när Iver sjunger, filosifera med pappa och vaggas lugn i mammas armar. Det är en sanning att man ska vara tacksam för dem man har istället för att gräma sig över dem man inte har.

Nu har jag skrivit av mig lite om begravningen. Vill också bara att jag älskar ESM09B. Livskunskapen idag var så stark och vi kommer bara närmare och närmare varandra. Det känns ju faktiskt riktigt jobbigt att vi nu ska vara ifrån varandra i tre veckor. Tänk, så trodde jag aldrig att jag skulle känna. Men det gör jag :)
Nu ska jag göra mig i ordning och träna lite på "Jag ger dig min morgon". Tonight is my big night! Ska spela gitarr och sjunga helt själv för en massa massa männsikor i Kungsängen kyrka...

Uppdaterar luckorna nån gång. Kankse ;P
Kram på allt!