fasa
"Var stilla, var inte rädd. Som en bro över mörka vatten ska jag bära dig."
Mörka vatten skrämmer mig. Kan inte se land hur jag än kisar. Tar ett steg i taget på en skälvande hängbro, som jag inte känner till, vet inte vilka plankor som bär och vilka jag trampar igenom. Ibland skakar jag till av min egen rädsla och faller handlöst ner i det svart vattnet. Sprattlar för mitt liv medans vågorna skälper över mig och ger mig kallsup efter kallsup. Vattnet är isande kallt och benen krampar av förfrysning. Det som räddar mig är rösten från land, som för fulla krafter ropar: Ta tag i hängbron, dra dig upp igen Victoria. Än är det inte över. Och mina armar sträcker sig upp frå det kalla vattnet och fattar tag i ett rep från hängbron. Aldrig vet jag om det kommer hålla. Om det finns något annat rep som håller bättre. Men jag måste förtrösta.
Mörka vatten skrämmer mig. Kan inte se land hur jag än kisar. Tar ett steg i taget på en skälvande hängbro, som jag inte känner till, vet inte vilka plankor som bär och vilka jag trampar igenom. Ibland skakar jag till av min egen rädsla och faller handlöst ner i det svart vattnet. Sprattlar för mitt liv medans vågorna skälper över mig och ger mig kallsup efter kallsup. Vattnet är isande kallt och benen krampar av förfrysning. Det som räddar mig är rösten från land, som för fulla krafter ropar: Ta tag i hängbron, dra dig upp igen Victoria. Än är det inte över. Och mina armar sträcker sig upp frå det kalla vattnet och fattar tag i ett rep från hängbron. Aldrig vet jag om det kommer hålla. Om det finns något annat rep som håller bättre. Men jag måste förtrösta.
Kommentarer
Trackback
