Jag sitter här och är sentimental. Blir så berörd av Ted Gärdestad, inte bara av hans musik och texter, men hans livshistoria. En talangfyld ung själ som börjar leva för musiken hittar till slut ingen annan utväg än att hoppa framför ett pendeltåg. Fruktansvärt. Men hans musik lever sannerligen kvar. Skapar starka känslor i en liten medkännande själ som mig. Det kan inte vara lätt att leva som filosof.

Han var psykiskt sjuk, han hade schizofreni. En ond sjukdom.

Vissa av hans texter är riktigt härliga, glada och hoppfyllda. Andra kan man höra kommer från de djupaste deprissioner. Ändå går väldigt många av hans låtar i dur. "Åh vilken härlig låt", tänker man, men så lyssnar man nogrannare, och hör att texten ifrågasätter det mesta av vad som finns av ljus och glädje. Stackars Teddie.
Och trots sitt hemska öde, och sina djupa depressioner har han gett ut så mycket musikglädje i Sverige. Jag blir iallafall jätteglad av vissa av hans låtar, fastja, jag kan bli jätteledsen av vissa andra. Men han var en fin pojke den där Gärdestad. Beundrar honom och hoppas med hela mig att han hittat svaret på sina frågor nu. Alltså att han kom hem.

Mina älskade. Tack för att ni finns. Hoppas ni vet vilka ni är.