Jag skulle kunna skriva en hel roman om teatern jag såg igår. Om skådespelarna, om karaktärerna, om alla känslor som väcktes, om alla tankar som började gå runt,  om all humor, om allt det verklighetstrogna och om allt det där som gjorde så ont att se. Jag vet ingen underhållning som kan beröra lika nära som teater kan. De kröp liksom in under skinnet på mig igår och skrapade på en massa såra, ömma punkter. Det var bra att de gjorde det. Det ledde till att jag hade ett jättebra prat med Maria senare på kvällen och fick ur mig en massa bråte som jag inte visste behövde komma ur. Teatern grävde upp stenar långt inni djupet på mig som jag fick kastat ur. Tack!

Var hursomhelst helt skakig, fascinerad och imponerad efter att jag sett "Tröstar jag dig nu" på Unga Klara. Mitt bland alla andra känslor som väcktes fanns den där lusten inom mig och skar igenom, den där drömmen om att själv bli en riktigt skådespelare. Maria sa något bra. "Man måste ju våga bli besviken." Jag är så väldigt rädd för att bli besviken om jag exempelvis skulle söka till Scenskolan. Jag är så rädd för att misslyckas, vågar inte drömma helt för att jag är rädd att drömmen ska gå sönder igen. Jag är rädd för att överskatta mig själv och kanske bli skrattad åt "tss, haha, hon trodde att hon var bra på teater!!". Därför vågar jag inte tro att jag är bra på teater typ... men Maria fick mig att fatta, fatta helt, att man kommer ju aldrig dit man verkligen verklgien vill om man tänker i sånna här banor. Därför måste man våga bli besviken.

Nu ska jag göra toasts och sen gå ut och njuta vårsolen tillsammans med min älskade Jonas. Hurra för det :)
Kramkram!

nej, ni tröstar mig inte fel, men en karaktär skrek sådär igår, skrek väldigt högt.