Jag tror jag hade en bomb i huvudet i morse. En bomb som sakta och smärtsamt sprängdes, bara för att ta kål på mig. Jag skakade av köld samtidigt som svetten nästan rann. Magen vred sig och jag trodde jag skulle spy vilken sekund som helst.
Efter att ha sjukanmält mig själv sov jag en timme till. Sen steg jag upp och fösökte baka scones, men kroppen värkte så intensivt att jag knappt kunde stå upp. Bomben i huvudet fortsatte sprängas. Alvedon. Alvedon, mänsklighetens räddning. Med alvedon i kroppen orkade jag baka scones, äta dem och titta på en värdelös film. Se aldrig "Waking up in Reno". Jag har aldrig sett något sämre.
Nu måste jag sätta fart här. Bör städa lägenheten och börja skriva ett par uppsatser innan klockan 15. Om alvedonen går ur är det bara att ta en till. Här har vi inte tid att vara sjuka.

Jag saknar Maria. Vilken tur att jag får träffa henne ikväll då! Behöver en paus från allt detta "vara-stor-och-bo-själv-ansvar".
Vi hörs nån gång. "kram på oss"

Det finns mycket som skulle kunna få mig att gråta idag. Men vilken tur att det finns så mycket som kan få mig att le också. Vi spelade kort på den där bryggan. Tänk att Sara var med. Och Bestefar, han var en riktig hejare på amerikanare. Han har suttit många gånger vid Nisservattnet min farfar. Helt säkert finns det sånt där klart och vackert vatten i himlen också.