Samma konflikt - gång, på gång, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. Lär vi oss aldrig? Det verkar inte som det. Det verkar inte som att det går att komma överens i den här saken. Jag har inte nog respekt och du har inte nog förståelse. Så är det, vi måste bara fortsätta jobba på det. Men det blir svårt när jag inte vågar säga vad jag tänker och känner. Det värsta är att jag tror rädslan beror på att jag vet att du egentligen har rätt. Den beror på att jag egentligen har dåligt samvete. Att det jag tänker och känner är så otroligt själviskt. Men jag vill ha rätt, eftersom jag är självisk. Jag vill inte vara självisk men jag inser mer och mer att jag är fruktansvärt självisk. Sådana här känslor och tankar får mig att gråta hela vägen från Gröna Dalen till Bergvägen. Kompisar och annan kärlek är så viktigt för en i den här åldern. Samtidigt är man totalt beroende av föräldrar ändå. Så är det iallfall för mig. I det ligger konflikten. Konflikten i mig och konflikten mellan oss. Jag vill vara vuxen, men kan inte. Sen vill jag vara barn när det passar mig. Jag står i gråzoen mellan barn och vuxen hela tiden. Det skapar konflikter. Konflikter som upprepas. Konflikter som får mig att gråta hela vägen från Gröna Dalen till Bergvägen.
Men vi ska prata om det här. Igen. Och jag ska säga allt jag tänker. Allt jag tänkt helt sen jag var liten. För konflikten handlar inte bara om min tonårsålder, det finns ting under. Jag känner det, men vågar inte att ta upp det. Jag ska ta upp det. Vi ska förstå varandra och kanske ska du ändra hela ditt liv. Jag får så dåligt samvete när människor jag älskar mår dåligt. Jag mår dåligt när de jag älskar mår dåligt. Men jag borde inte känna någon ansvarskänsla gentemot dig. Det är fel. Vi måste prata om det här. Jag tror inte du vet allt jag känner roch tänker. Jag tror inte du vet hur det är att inte vilja åka hem tidigt en söndagkväll och därmed förstöra kvällen för dina kompisar och dig själv. Det känns inte som att du hade ett sånt liv när du var ung. Kanske tar jag fel. Vi har ingen förtståelse för varandra trots att vi är så lika. Kanske kommer vi att förstå varandra i framtiden. Men en del måste nog ändras innan det.

Det är så skönt att skriva av sig och jag publicerar detta för att själv läsa det i framtiden men också för att någon kanske känner igen sig och på nåt sätt kan hitta hjälp i det här. Annars är det väldigt bra hjälp för mig själv iallafall.
godnatt