Idag har nästan hela klassen fått veta vad som hänt. Känns lite konstigt, och lite jobbigt. Alltså jag tycker synd om dem, vad ska de säga liksom? Men alla kramar har gjort gott. Det är ändå så otroligt gulligt av dem att bry sig. Jag blev ledsen på gympan. Blir så himla känslig av det här, minsta grej som händer känns jättetungt. Jag ramlade på nacken när jag skulle stå på händer. Det ända jag kunde göra var att springa till toaletten och gråta. Jättefjantigt. Men det blev bara så himla jobbigt. Sen var jag ledsen resten av lektionen, orkade inte dölja det. Så alla kom och frågade. Och kramade.

Tänk att jag inte ens kan stå på händer. Bestefar var gymnast, stod på händer på balkongräcket över en fors. Stod på händer på skorstenen uppe på taket på hytta. Stod på huvudet när han var 70. nej, jag har verkligen inte ärvtnågra av hans kroppsbegåvningar. men konstnärligheten, kreativitetenoch galenheten kommer från honom. Bestefar är en sån underbar livsnjutare. Ja han är, jag gillar inte ordet var. Han är fortfarande lika verklig i mina minnen.

Första gången jag orkade skriva lite om honom. Åh, Bestefar jag önskar du kunde se mig.