Nu vill jag inte mer. Jag har svarat på en fråga och det kan räcka. Snälla nån, så pörskans kräsen kan inte Julia va. Ett svar är väl mer än nog?
Ja - det är allt jag gjort denna långa dag. Skrivit ett svar på en fråga på ett värdelöst hemprov. Det har inte varit så enkelt. Mina ögon har börjat gråta varje gång jag försökt skriva. Hopplöst liksom. Min kropp har blivit helt knäpp. Ingenting i mig fungerar som det ska längre. Så jag är väldigt stolt över mig själv att jag klarat svara på en fråga. Men svaret är nog knappt ett VG svar... skitsamma.
 Jag börjar bli desperat efter att träffa Florian. Och Charlotte. Fattar ni att jag inte sett skymten av dom på en vecka!? Det är förunderligt att jag fortfarande lever. Men, det är knappt att jag gör det ska jag vara ärlig. Känner mig inte speciellt levande alls.
Jag undrar vad jag jag ska göra nu resten av kvällen när jag gett upp med SO:n? Skulle aldrig klara börja på en ny fråga nu så. Bönegruppen är här ikväll så mamma är upptagen. Så är också vardagsrummet. Jag har mitt rum, min dator och min säng. Precis som jag haft varje dag den senaste veckan. Börjar milt sagt tröttna. Blähf!

Today I miss it more then ever before. And I don't know what will happen or what the future will bring. I don't know if I'm happy with this or if I would be happier by going back to what it was before. All I know is that you are still living in my heart as the friend and the beautiful person you are. And in that place, you and I are always smiling.