Igår var jag jätteglad. Och idag har jag gråtit. Vad kommer det av egentligen? Varför är glädje och sorg så nära känslor? Det borde inte vara så. Om man är glad så borde man vara det ganska länge. Och sen bli ledsen igen om något tragiskt händer. Inte bara bli deppig utan anledning när man nyligen varit jublande glad. Konstigt det där. Men jag tror det beror på att det bara är ytliga känslor. Sen lycka eller sorg djupt inne ändras inte lika snabbt. Och jag är glad djupt inne eftersom jag vet att jag är älskad av Gud. Men den ytliga glädjen, den som syns, är inte riktigt lika stabil. Självklart är det bäst att vara glad på ytan, det mår man bra av. Men man ska inte känna sig misslyckad om man deppar ihop. Som jag kan göra ibland. Och då blir jag bara mycket lessnare. Istället ska man lyssna på lovsång, läsa Bibeln, spela gitarr och kolla på filmklippet jag la upp igår. Har man ingen lust med dessa grejer så ska man inte känna sig dålig för det. Kanske ska man bara gå och lägga sig. Men sån där ytlig lessamhet går över efter ett tag. Och då uppskattar man glädjen mycket mera.
Jag vet inte om någon hängde med på vad jag nyss skrev eller om någon kände igen sig. Jag vet knappt vad jag menade med det jag skrev. Jag vet bara att det var jätte skönt att skriva lite. Hoppas någon mer än jag fick nåt utav det.

"Välsingnad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi upptåndelse från det döda fött oss på nytt till ett levande hopp." 1 Petr. 1:3

I mörkret finns alltid, i all evighet, ett hopp djupt inom mig. Bara på grund av det Jesus har gjort.