När pendeltåget rullade över Mälaren precis innan Kungsängen station idag såg jag solen lysa över ett stilla vatten. Det fångade min uppmärksamhet och mitt hjärta kände genast att detta ville jag smaka mer utav. Därför traskade jag genast ner mot Gröna Udden efter att ha stigit av på Kungsängen station.

Nere vid vattnet väntade mig en syn vackare än jag kunnat föreställa mig. Solen var intensivt röd och glödde mot den klarblå himlen. Vattnet låg stilla och i strimman av den strålande solen simmade två nyförälskade svanar. Vid bukten lekte ett helt ankdagais glatt ovetande om min närvaro. Lite is hade börjat ta form och skimrande frost knastrade under mina fötter. Det var det vackraste jag sett sedan den där gången vattnet låg stilla under St:Eriks bron och ett knallröt träd sprakade mot mina ögon i oktober. Jag har sagt det förut, jag älskar vintern när den är riktigt kall.
Desverre var ajg tvungen att titta ner i min "You don't know me" bok ganska stor del av tid som återstod till solen gick ner.

Det känns som jag ska börja gråta när jag tänker på att jag måste städa det här hopplösa rummet idag. Jag vill inte. Nej. Absolut inte. Måste läsa ut min engelskabok först iallfall. Lovsångsövning ikväll också.

Få se vad som händer, just nu har jag spaghettisar fyllda med myror i hela kroppen ändå så att städa vore en omöjlighet.

Enjoy your torsdagskväll :)