Nej, tyvärr inte. Bara en ovanligt varm helg i September. Har faktiskt känts som april-maj hela helgen. Väldans skönt!
Jag uptäckte solens sken för första gången på säkert flera veckor i fredags. En otroligt seg SO lektion var just avklarad, jag satt och läste en sån där beroendeframkallande bok när jag plötsligt såg att hela jorden strålade av solvärme. "Det är ju sol!" skrek jag i det samma jag hoppade ut genom fönstret. Värme, äkta värme efter timmar, dagar och veckor av regn, rusk och outhärdlig kyla. That was the moment!
Resten av fredagen blev alldeles jätteskön den också. Jag var så trött på alla människor, allt ljud, allt göra sig till så jag tog en ensamdag. Jag bakade chokladbollar, lagade toasts och gick ner till berget vid Ryssgraven med min fika och såklart den beroendeframkallande boken. Där satt jag i säkert två och en halv timme och bara njöt av ensamheten, tystnaden och solens värmande strålar.
Promenerade sedan tillbaka hem, åt lite och cyklade till Florian där jag skulle övernatta. Där lämnade jag mina grejer och gick sedan runt och väntade på att han och Elisabeth skulle bli klara. Precis innan det var dags att cykla iväg till ungdomsgården fick vi för oss att kleta på varandra lite finnmedel på några röda knappar vi störde oss på i varandras ansikten.
På ungdomsgården var det ganska segt och dött i början. Jag var trött och tråkig. Precis som de flesta andra. Vi spelade lite bubblan bara fördriva tiden när Elisabeth plötsligt kom på att vi var tvungna att tvätta bort finnmedlet. Så vi gick upp till toaletterna och gjorde det. Josef och Hilda hängde också med upp. Utanför toaletten stod en ung tjej som jag inte sett på Arken förut. Långt brunt hår, snygga kläder, lite smått bortkommen. Det var något bekant med henne.
Jag gick iallafall in på toaletten för att försöka gnugga bort finnen. Plötsligt tog Hilda tag i mig som om hon ville säga något. Jag vände mig om och där stod den bortkomna tjejen. "Hallå, hej Victoria". Hundratals av tankar strömmade genom huvudet, men jag fattade ändå ingenting. "Va, vem är det där, jo jag vet vem det är, nej det gör jag inte, var det hon som stod där ute, känner hon mig, känner jag henne, ja det gör jag, det gör jag!" hann jag tänka innan jag i glädje utropade: "HEJ JOSSE!!" *kram, kram*. Men inget stämde, Josse borde ju inte vara här. Men, jo det var Josse fast hon hade färgat håret. För Florian tog det typ tre minuter innan han kunde placera den här härliga tjejen. Elisabeth kände igen henne direkt. För de som inte vet, Josse sov i samma rum som Elisabeth och mig när vi var på en konfernas vid nyår. Vi lärde känna henne riktigt bra. Florian också. Hon är en alldeles underbar människa som man inte kan annat än älska!
Vi frågade henne vad hon gjorde här, hon skulle tydligen på ungdomsmöte men visste inte var det var. Men vilken tur att hon träffade oss! Vi tog henne med ned till ungdomsgården och plötsligt blev allt mycket roligare. Allt segt och tråkigt var som bortblåst. Josse sken upp vår tillvaro. Hon var med på ungdomsmötet och tyckte att det var riktigt bra. Hon funderar på att gå Arkens ungdomsbibelskola. Fatta vad kul! Det är typ min dröm.
Det var sorgligt att lämna ungdomsgården den här kvällen. Men förhopnningsvis får vi se Josse snart igen.
Elisabeth, Florian och jag gick hem till Florian och kollade på Into the Wild. En av de bästa filmer jag sett. Men ack, så sorglig. Jag grät och hade svårt att sova gott för allt sorgligt som hände. Det var första gången jag verkligen grät av en film. Jag vill inte se den igen men jag ångrar inte att jag såg den. Den är så vacker och så speciell. Absolut en rekomendation!

Jag hade tänkt berätta en massa härligt om lördag och söndag också. Lördag var egentligen den bästa dagen på hela helgen. Men jag orkar inte skriva så mycket mer nu och jag antar att ni inte orkar läsa mer heller. Om någon överhuvudtaget orkat läsa så här så långt. Kanske berättar jag om min härliga lördag ute på landet någon annan dag. Men nu har jag i alla fall lust att börja rida. Så ni vet.

Kram kram :)